Martha Ehlin

Vi får torsdagen 18 december besök av Martha Ehlin fd elev från tiden då folkhögskolan fanns i Själevad, ute på Hampnäsudden. Hon föreläser i Aulan mellan 9.00-10.00

Det finns ett fotografi där Martha ligger under en lönn med droppställningar och sjukvårdspersonal omkring sig. Just i det ögonblicket vände det. Martha hade lagt handen i gräset och sett solen sila genom sensommarbladen. För första gången sedan nyår hade hon känt att hon ville leva.

Det är nämligen inte självklart i en oviss väntan på nya organ. Martha behövde en annan människas lever, bukspottskörtel, magsäck, tolvfingertarm och tunntarm. De sista tre månaderna på väntelistan hade hon krafter som räckte till nästippen – så visar hon det i alla fall när hon berättar – och kände ur djupet av sig själv: jag orkar inte. Inte en dag till.

Om ett par veckor är Martha Ehlin i Sydafrika på sitt andra World transplant games, ett världsmästerskap enbart för personer som blivit transplanterade. Även där är hon sällsynt med sina fem nya organ. På Sahlgrenska i Göteborg utförs ett par sådana transplantationer per år för hela Norden. Att hon lever är ett mirakel.

Sju gånger använder hon direkt ordet ”tacksam” under vårt samtal. Den mest påtagliga känslan kom första julen då Martha kunde åka till föräldrarna i Örnsköldsvik, alldeles nyutskriven från sjukhuset. Hon ville vara glad. Ändå hade hon tankar som ”Här sitter vi och är så lyckliga över att jag lever, och så sörjer en annan familj att någon inte längre finns.” De tände ett ljus för donatorn.

– Jag kände det inte som om jag hade någon annan i mig, jag upplevde helt klart att det var ”mina” organ. Men … jag var låg. Varför kunde jag inte bara gå omkring och vara glad?

Sommaren 2008 hade Martha Ehlin, då 30, bott i Göteborg fem år och arbetade som idrotts- och svensklärare. Hennes ryggont och trötthet fick ingen förklaring. Efter riktiga hugg av värk i magen och många provtagningar kom läkarna fram till att hon fått en ovanlig cancer i bukspottskörteln, inte så aggressiv – men obotlig. Ganska snart skulle hon stå inför ett val: cellgifter resten av livet – osäkert hur långt – eller en transplantation. Eftersom hon hade metastaser i levern skulle hon behöva byta ut flera organ, av kirurgtekniska skäl hela matspjälkningspaketet. 

Beslutet låter lättare än vad det var. För att få sättas upp på väntelistan får man inte vara alltför sjuk, då klarar man inte ingreppet. Man får inte bli för sjuk under tiden, då avförs man. Man kan hinna dö – eftersom antalet donatorer är oförändrat lågt. Sista juni väntade 827 personer på ett nytt organ medan 64 avlidna under första halvåret blev donatorer. Om man behöver en lever just nu har man 54 framför sig – så rent statistiskt skulle det ta fem månader.

Läkarna bedömde att Martha skulle både orka och överleva transplantationen. Sedan måste hon själv bestämma väg.

– Jag våndades. Var det kanske bättre med cellgifter? Nej, så ville jag inte leva. Plötsligt var det bara rätt ut i min egen känsla – ja, en transplantation, det är vad jag ska och måste göra! Och då såg jag framför mig att jag sa okej till att opereras och sen skulle jag vara bra.

Hennes väntan på ett telefonsamtal från transplantationskirurgen blev nästan nio månader lång och ”som att vara i fängelse i sin egen kropp”. Cancern fick inte spridas. Hon fick inte vara längre än fyra timmar från Sahlgrenska. Det enda som hände under dagar som kändes som veckor var att hon då och då skulle till sjukhuset för att ta blodprov och få cellgiftsbehandlingar.

– Det är inte så att man kan leva sitt liv medan man väntar. Man står ju på listan för att alla behandlingsalternativ är uttömda, och man blir inte bättre under tiden. Jag blev sämre för varje dag. Det var som att drunkna långsamt och fortsätta att trampa vatten.

I det läget vill man bara en sak: Att det ska ringa. Men det gör det inte, säger hon. Samtidigt var det mycket märkligt att hoppas på något där en annan måste dö.

– Den person jag tänkte på levde ju och visste inte om att den skulle rädda mitt liv. Jag ville ju inte att den personen skulle dö, det var inte så. Men jag kunde inte slå bort de tankarna.

Kände du skuld mot din blivande donator?

– Ja, men också tacksamhet, att han eller hon ville bli donator efter sin död. Hur skulle jag någonsin kunna säga tack när den personen var borta?

Men du skulle ju inte ta någons organ, utan få …

Martha avbryter.

– Många säger så. Men de flesta förstår inte. Känslan av att vara i det är så mycket större.

Till slut började hon hänga upp det på julen 2008: det blir nog inget före. Kanske ringer de på julafton. Kanske blir det aldrig någonsin? Hon började få tankar som ”vad mer kan begäras av mig för att det ska bli jag?” Ibland trodde hon att hon skulle klappa ihop och förvarnade sin mamma om att hon kunde behöva köra henne till psyket. ”I så fall gör vi det”, svarade Marthas mamma.

– Tänk om mitt liv skulle fortsätta så här tungt. Skulle jag nånsin bli glad igen? Då bestämde jag mig för att sen skulle jag bara gå omkring och skratta varenda dag. Shit, vad jag skulle skratta.

Men då var hon fortfarande eländig. Grå i hyn. Hade tappat håret. En gång i månaden låg hon inlagd över dagen för att få cellgifterna intravenöst och på våren 2009 kom en dyr, långtidsverkande medicin beställd från Australien. Hon satt på sjukhusapoteket med en kölapp i handen. Mobilen ringde.

– Hej Martha, det är från donationsenheten. Dina organ har kommit.

Hon reste sig, minns hon, ”skojar du med mig????”

Klockan 00.01 började de skära i henne. Föräldrarna fick besked under natten – ”operationen fortsätter” – vilket betydde att cancern inte spridit sig och att organen var tillräckligt bra. De höll på i 17 timmar.

Allt det där fick Martha veta långt efteråt. Det som skulle bli ett par veckor på intensiven blev fyra månader. Komplikationer tillstötte – allt från rh-virus och dubbelsidig lunginflammation till att hon fick opereras igen i magen. Det hon minns var att hon frös, hade en obeskrivlig smärta och drömde mardrömmar. Hon var jätterädd. Fick tankar om att hon gjort något som var fel för att ha hamnat där. Som helvetet.

– Det satt alltid folk i rummet. Jag var fast i maskiner som lät dygnet runt. Jag vändes var tredje timme och fick pjäxor på fötterna för att inte få droppfot. Jag var nedsövd och blev väckt – och sen sa de: ”Nu ska du sova.” Vilket skämt. Var hade jag hamnat? Det tog lång tid innan jag fattade att jag var transplanterad.

Några minnen: Att det fanns en balkong. Att hon kunde titta på träden, se drakar som flög. Att hon ville sträcka ut handen och känna på regnet. Hennes mamma hade varit hennes klippa under hela väntetiden, nu på intensiven var det pappa som gällde.

Varför?

– Han var stark och kunde lyfta mig. Och så höll han mig i handen och jag kunde höra honom säga ”jag ska bara gå och ta kaffe, sen kommer jag tillbaka”.

Ville hon köras ut på balkongen? Det var sensommar och nej, Martha ville ligga på en gräsmatta. När pappan trodde det skulle medföra för mycket problem gav hon sig inte. ”Hörde du inte vad jag sa …”.

Sjuksköterskan Gunnar fixade. Säkerhet, stor säng, droppställningar, all apparatur.

– Jag var ju som ett skelett och de lyfte ned mig under ett lönnträd. Jag kände gräset med handen. Solen tittade fram bakom ett moln och in mellan trädgrenarna. Nu, Martha, det är klart du ska leva, tänkte jag. Och kände att ja, jag vill leva igen!

Efter den stunden började hon göra det där lilla, lilla extra hon själv orkade när de vände henne i sängen och bestämde sig för att nu får det vara nog med att vara här. Två veckor senare kom hon till en ny avdelning och trodde det var ganska snart efter operationen. Hon behövde hjälp med att förstå att det hade gått en hel sommar.

– Jag fick inte ihop att det var augusti. Och så grät jag varje dag. Jag sörjde något, en blandning av en massa. Ett tag trodde jag det handlade om donatorn som gått bort, för det var en sådan sorg i mig som inte ville gå ur.

Värken började släppa. Det kom litet färg på kinderna och håret växte ut i små lockar. Hon kunde känna igen sig i spegeln.Hon var glad när hon vaknade och träningen gick framåt.

Den mentor hon fick på sjukhuset, en frivillig som också var transplanterad, hade just kommit hem från World transplant games i Australien. Hon berättade att 2011 skulle spelen stå i Göteborg. Martha såg sig som given i publiken.

– När man inte kan gå, och inte sköta sig själv, är det inget annat man föreställer sig. Dessutom var jag fortfarande osäker på vad jag kunde pressa kroppen till. Jag klarade inte ens att ta bak armarna.

Under 2010 siktade hon ändå på att ställa upp i innebandy. Sedan började hon träna friidrott. Plötsligt hade Martha anmält sig också till spjut, kula, längd- och höjdhopp. Hon kom från spelen i Göteborg med fem guldmedaljer.

– På läktaren satt kirurgen, sjukhuspersonalen, mina vänner och hela min familj. För mig var det ett sätt att ge något tillbaka för allt jag fått.

Men det som verkligen hände var att hon träffade Peter i innebandylaget – och då är det inte som ni tror. Peter Carstedt hade fått en ny njure av sin mamma. Tillsammans bildade de föreningen Mer organdonation, Mod, och skapade ett digitalt donationskort. I dag arbetar Martha heltid för Mod.

Vad tänker du om den person som blev din donator?

– Jag har aldrig känt att min tacksamhet skulle bli större för att jag visste precis vem det var. Det räcker för mig att arbeta med Mod och gå ut med min story.

På onsdag hör ni hennes förinspelade program. Tack vare en kompis som tyckte hon skulle söka till omröstningen av ”Lyssnarnas Sommar”, och då hade hon två dagar på sig. Strax innan de stängde slussarna ringde hon in sina fem minuter om vad hon ville berätta. Redaktionen sållade sedan bland mer än 300 bidrag.

En dag i maj skulle Martha hämta ut mer av sin immunförsvarshämmande medicin som hon måste äta som transplanterad. Hon stod på apoteket med en kölapp i handen. Mobilen ringde.

– Hej, det är från ”Sommar i P1”. Du är en av finalisterna!